I fredags var vi på en bekants skolavslutning och trots en trasig grundskolegång älskar jag av någon anledning verkligen skolavslutningar. Och denna var lika toppenfin som de alltid är: klasser och enskilda studenter sjunger och håller tal innan rektorns tal, prisutdelning och på sluuuutet äntligen betygskuverten, en ros och en sista kram inte hejdå-högstadiet-för-alltid. Galet fint, men samtidigt en gnagande olustkänsla i magen.
När någon förberett sig med att välja låt, öva och på dagen varit nervös, värmt upp, fixat, donat och slutligen står där på scenen och underhåller sin publik, då har det ingen betydelse HUR hen sjunger utan ATT hen gör det!
Det är att missa målet att säga ”Vad fint du sjöng, vad duktig du är!” för det är inte det vi menar, utan ”Åh vad roligt att du är här och att du spelade, vad modigt att ställa dig på scenen! Har du tränat länge? Var har du lärt dig spela? Jag blev helt rörd! Tack för att du gjorde det här för oss!”.
Det viktigaste är inte att personen är fin i sina avslutningskläder utan att hen trivs, är glad, känner sig trygg, stark och nyfiken på vad som väntar! Och om det inte känns bra utan det känns piss och obehagligt så är det också okej! Det är okej att känna och okej att be om hjälp och stöd när livet är förvirrat och stressat. Och det är okej att inte våga eller över huvud taget vilja ställa sig upp och spela en låt på avslutningen. Det finns massor av platser att fylla och de ser inte likadana ut. Du tar den plats du vill, och det är okej. Sen utvecklas/omformas vi och platsen med den.
Klar du ska satsa på att få MVG i alla ämnen, springa snabbast, göra flest mål, pricka tonerna och hoppa längst om du vill det! Men du är värd lika mycket även om du inte gör det. Om du landar snett, skadar foten och inte kan träna på ett halvår måste det vara okej, om än galet synd, men det måste finnas andra värden i livet att luta sig mot och leva med. Därför måste vi uppmärksamma varann inte enbart baseras på yta eller prestation, för det är flyktiga ting som kan försvinna, och vissa kanske aldrig ens har dem.
”Jösses vad du är ute och springer!” är mer värdefullt än ”Vad snabbt du sprang!” för den första kommentaren kan jag glädjas åt trots prestation. Den kräver ingenting tillbaka utan den gläds bara. ”Vad roligt att du är här!” är annorlunda än ”Vad trevligt vi har haft det!”. Det kan trots allt vara roligt att träffa någon även fast vi inte har det roligt! ”Vilken fin teckning!” är ingenting att prata vidare om (få uppmärksamhet för!) till skillnad från ”Åh, har du ritat den? Vad föreställer den? Vad många färger!” Små skillnader som spelar stor roll.
Segt att förändra, i alla fall i min skalle, men ett viktigt mål att sikta på!